Josefin Timmes

2014 har varit väldigt omtumlande med stora upp och nergångar, jag har i stort sett åkt berg och dalbana hela året. Året började helt som vanligt med nyårslöften som aldrig hölls och en skola att gå till utan några större planer för året. Någonstans där blev Bamse sämre och sämre och vi fattade det tunga beslutet att låta honom lämna oss den 11e februari. Hela tiden från att han blev så dålig och vi bestämde oss tills en tid efteråt var otroligt jobbig och fylld av sorg, precis som alltid när en kära vän och familjemedlem blir tvungen att lämna. Även om det är en fyrbent och hårig sådan. 

 

Jag minns inte om det var innan eller efter det som det blev bestämt att jag skulle till Kanada i sex månader. Men det var där i början på året iallafall och då kastades allt om igen och en glädje och längtan infann sig. Kunde inte tiden gå fortare! Sedan skulle allt praktiskt göras, pass fixas, biljetter bokas, resväska inhandlas och Nisse, hur skulle vi göra med honom? Jag bytte även skola till Korr. Allt fixades och till slut var det bara nervositeten, glädjen och oron kvar. Tänk om allt blev dåligt och inte alls som jag tänkt mig? De känslorna knuffades undan och jag intalade mig att om allt inte funkar är det bara att boka om biljetten och åka hem tidigare än planerat. Det visade sig ju senare att jag hade inte behövt vara orolig alls... Hursomhelst, den 10e juni rullade bilen mot Arlanda och det var en hel del kramande där innan jag och Petra klev in på flygplatsen och till slut på planet. En lång flygtur senare var jag framme i Kanada! Men innan jag fick vara riktigt glad så skulle vi ju självklart stå och tjafsa med en gränskontrollant i tre (?) timmar och sedan bli riktigt besviken över att vi bara fick stanna i tre månader istället för sex. Det var bara att ringa mamma och glädja henne med att jag kommer hem tidigare och sedan ringa Gina och göra henne besviken och säga att hon behöver inte boka sin biljett att komma över och hälsa på i oktober eftersom jag kommer hem i september. Då var det tufft ett tag men när vi sedan satte oss i bilen och körde mot huset blev jag helt fylld av alla nya intryck och fullproppad av känslor. Det gick upp för mig, jag är i Kanada! Det som jag längtat efter så många dagar, veckor, månader, nu var jag där!

 

Men att tiden går fort när man har roligt är tydligen inget undantag bara för att man befinner sig på andra sidan jorden. De tre månaderna flög förbi och snart var det dags att krama alla underbara människor och hästar hejdå. Lika full av känslor som jag var på vägen till huset den första dagen var jag på vägen till flygplatsen den sista dagen med skillnaden att det var helt olika känslor som fyllde mig. Jag var med om så mycket, ridturen i bergen, fina solnedgångar, flera bilturer fyllda med skratt och massor av andra saker. Tillbaka i soliga Sverige var det gott att få i sig en riktig svensk pizza och det var så mysigt att få träffa Nisse igen. Sedan att han inte tyckte lika är väl en annan femma...